4. maj, 2017

Text

Jag tänker ibland tillbaka på alla år som gått och vad som orsakade att jag blev insulinresistent. Under hela nittiotalet, innan jag blev diagnostiserad som diabetiker, blev jag bara fetare och fetare. Eftersom min far var diabetiker hade jag möjlighet att testa mitt blodsocker ofta. Var aldrig några problem. Alltid mellan 4 och 5. Det var under den här tiden jag lade grunden till min kommande diabetes.

Jag åt för mycket och jag åt hela tiden fel mat, med allt för mycket kolhydrater. Istället för att mäta mitt blodsocker skulle naturligtvis sjukvården mätt mina insulinnivåer. Det skulle sannolikt ha förhindrat att jag utvecklade diabetes. De höga insulinnivåer som jag hade gjorde att jag gick upp i vikt och samlade på mig alltmer fett. När kroppen till slut inte kunde producera tillräckligt med insulin började mina blodsockervärden att skjuta i höjden.

En första indikation på detta var i mitten av nittiotalet. Jag hade blivit pre-diabetisk, vilket innebar både förhöjda blodsockervärden och samtidigt höga insulinnivåer.

Under perioden från min diabetesdebut 1999 fram till min livsstilsomläggning 2012, var jag delaktig i flera tester ledda av sjukvården.

Jag fick möjlighet att testa viktreduceringspiller för att försöka gå ner i vikt. Min doktor menade att preparaten var som kemiska kryckor och skulle hjälpa mig att få bukt med min diabetes via viktreduktion. I alla fall lindra följderna av denna hemska sjukdom.

Tillsammans med ett par större läkemedelsbolag fick jag också möjlighet att vara försökskanin för nya läkemedel som skulle in på marknaden. Min doktor var positiv och menade att det skulle vara en fördel för mig att delta i experimenten i och med att jag skulle få en kontinuerlig och nära kontakt med sjukvården. Jag skulle inte heller behöva betala en enda krona för att få ta del av denna möjlighet.

Men visst fick jag betala...